Jag finns här, som en sprängfylld finne.
Jag sitter här med nålar intryckta i rumpan och väntar otåligt.
Jag vill kläckas nu!

Alla svaren finns i mitt eget huvud, men ändå kan jag inte ge upp den bittra eftersmaken av alla frågor som oron väcker.
Är man säker så är man, men man vet aldrig.
Rutiner kan ändras på en dag, känslor på två.

Jag sprängs snart, man ska ta chansen.
Chansen att klämma medans innehållet fortfarande är färskt.
Medans man fortfarande får ut något.

Mina ord är inte alltid självklara, det krävs eftertanke.
Nått som lätt glöms bort i hysterins högkvarter.
Som att gud inte har vaknat till ordentligt och att det inte finns någon högre makt som styr vad som spottas ut ur min mun.
Självbehärskningen saknas, glöms eller har aldrig ens existerat.

Det spricker upp och blir varigt och allvarligt.
Irriterat.

Oljiga fingrar som stryker hennes redan perfekta lugg.
Muskelryckningar och dålig hy.
Det slutar bara snurra ibland, när molnen är i samma höjd som hennes toppiga bröst.
När hon håller om mig och hennes röst tar tag i mig in på småtimmarna.
Och skillnaden mellan dröm och verklighet är knapp.
Andedräkten är som värst men kyssarna smakar som bäst.

Att kläckas, är som att födas på nytt.
Chansen att klämma medans innehållet fortfarande är färskt.
Renande. Underhållande. Varmt.

Underlättande.